omnipotence

Sådärja!
Nu har jag haft nog ledighet ifrån bloggandet.
Sommaruppehåll, semesterstängt, ja kalla det vad ni vill.
Tillbaka i arbete är jag iaf.
Vad har egentligen hänt sedan senast.
Minnet sviktar något enormt.
Så jag kan egentligen bara plocka fram lite gosigheter ifrån närminnet.
Jag var hos min gode vän Lager för inte så länge sedan.
Hufvudstaden har sällan varit så vacker som när vi båda invaderade dess territorium.
Otroligt skönt var det. Fick mig lite på fötter igen. Tack för det Daniel. Tack för det Stockholm.
Annars har det inte hänt så fasligt mycket.
Jag vart förvisso kallad för paranoid häromkvällen.
Detta har sin grund i att jag har svårt att se att andra människor vill mig något gott i grund och botten.
Paranoid kanske bara är förnamnet egentligen.
Det roliga i detta är väll att jag egentligen har en väldig förkärlek till paranoida människor.
Strindberg, Van gogh och i viss mån ( verkligen viss ) Josef Stalin.
Van Gogh var ju förövrigt upp över öronen/örat paranoid.
När man nu särskådar min märkliga förkärlek till dessa människor så för det mig genast tanken till mig själv.
För om jag nu hyser kärlek till dessa paranoida individer så borde jag kanske hysa mer kärlek till mig själv än vad jag redan gör?
Men jag vet inte jag. Vet inte om jag kan lita på mig själv riktigt.