På min tid ( ja jag börjar faktiskt bli såpass gammal att det faktiskt var på min tid. Jag börjar referera till saker som - ja det var väll en 10-15 år sedan osv ) så hette det Goth. Nu heter det Emo.
Emo är folk som ser svåra ut och lyssnar på musik som är även den svår.
Nedstämd är en känsla som är inne hos Emo-kidsen.
Min fråga är följande : Vad gör emo-kidsen glada? och vill dem överhuvudtaget vara glada?
Vill be om ursäkt för att jag rackar ner på dem i detta inlägg ....men i grund och botten är det bara för att få dem på ett gott(H)/dåligt humör.

Usa är ena baddare på att marknadsföra...
Coca-cola och Mc Donalds-reklamer strömmar ur dumburken vareviga dag.
Dock så är inte det som dem lyckats marknadsföra bäst.
Cowboys och Indianer, är inte det jäkligt märkligt?
Dem har på något sätt lyckats marknadsföra sitt folkmord på urbefolkningen som en lek för barn.
Kanske bara är jag som tycker det är lite märkligt...

Varför har dem flytvästar i ett flygplan för?
Ja, alltså jag förstår att det är om man råkar ut för haveri och måste landa i havet.
Flytväst? Fallskärm vore väll ändå bättre?
Jag är iaf av den åsikten att om jag kraschar ifrån 10 000 meters höjd så är en simtur det sista som bekymrar mig.

Jag och Andreas diskuterade det igår.
Jag och Lager diskuterade det någon vecka tidigare.
Pojken med guldbyxorna.
Hur var det egentligen med den?
Då vi alla tre pojkar nått en rimlig mognad så har vi alla dragit slutsatsen att boken har en jättefin sensmoral på slutet.
Problemet är dock att ingen kommer ihåg hur den slutar. Vi kommer bara ihåg hur fränt det var när han drog tia på tia ur byxfickan.
Vi kanske borde varna allmänheten för den här litteraturen? Det här kan ju sluta med flera generationer av kapitalistiska monster som oss.
Lager har ju valt en ekonomisk inriktning då pengar antagligen är det bästa han vet.
Andreas har nog valt att bli elektriker då han vet hur många kryphål det finns inom den branschen. Det är dem lättförtjänta svarta pengarna som lockar.....Hugaligen.

Sådärja!
Nu har jag haft nog ledighet ifrån bloggandet.
Sommaruppehåll, semesterstängt, ja kalla det vad ni vill.
Tillbaka i arbete är jag iaf.
Vad har egentligen hänt sedan senast.
Minnet sviktar något enormt.
Så jag kan egentligen bara plocka fram lite gosigheter ifrån närminnet.
Jag var hos min gode vän Lager för inte så länge sedan.
Hufvudstaden har sällan varit så vacker som när vi båda invaderade dess territorium.
Otroligt skönt var det. Fick mig lite på fötter igen. Tack för det Daniel. Tack för det Stockholm.
Annars har det inte hänt så fasligt mycket.
Jag vart förvisso kallad för paranoid häromkvällen.
Detta har sin grund i att jag har svårt att se att andra människor vill mig något gott i grund och botten.
Paranoid kanske bara är förnamnet egentligen.
Det roliga i detta är väll att jag egentligen har en väldig förkärlek till paranoida människor.
Strindberg, Van gogh och i viss mån ( verkligen viss ) Josef Stalin.
Van Gogh var ju förövrigt upp över öronen/örat paranoid.
När man nu särskådar min märkliga förkärlek till dessa människor så för det mig genast tanken till mig själv.
För om jag nu hyser kärlek till dessa paranoida individer så borde jag kanske hysa mer kärlek till mig själv än vad jag redan gör?
Men jag vet inte jag. Vet inte om jag kan lita på mig själv riktigt.

Ja nu jäklar är det dags att få fart på skutan igen!
Mycket vatten har runnit under våra broar sedan sist.
Jag vet inte om så mycket haft någon världslig betydelse egentligen.
Någonting som på sistone dock verkar ha världslig betydelse är Michael Jacksons inte helt oväntade död.
Först reagerade jag ingenting. Sedan reagerade jag på så sätt att jag faktiskt vart lite varm inombords av att se på mig själv utifrån.
I ett försök att hedra den forne kungen av pop så spelade jag hans egna låt "Dear Michael". När låten var slut så resta jag mig och lyfte på hatten.
Ett enligt mig värdigt avsked ifrån en vanlig svensk som mig själv.

I övrigt så är jag nyss hemkommen ifrån en efterfest.
Det var trevligt. Jag känner dock att jag har tankarna på helt andra ställen.
Jag behöver en vän som kan mig och som får mig att bli bättre.
Daniel Lager heter vännen i fråga. Han får mig att bli kanon. Tillsammans med honom känner jag att jag inte kan misslyckas med nånting! Fantastisk människa det där. Han kommer hem på måndag! Wunderbar Wunderbar!
Mina tankar har helt enkelt dragits åt folk som kan få mig att utvecklas som människa.
Det är vad jag behöver just nu. Bli mer än vad jag är.

tack och godnatt :)

Ursäkta att det varit dåligt med uppdateringar här på sistone.
Har skaffat mig ett jobb som suger mycket av tiden nuförtiden.
Hade förövrigt en diskussion på samma jobb om vikten av att jobba.
Jag var den enda av 12 deltagande som ansåg att jobb är totalt oviktigt om man har tillräckligt med pengar.
Jag skulle kunna sysselsätta mig ändå. Resa jorden runt 78 gånger tills döden hugger en i ryggen med sin lie.
Detta höll dem andra inte alls med om.
Är jag verkligen så unik? Jag finner det väldigt svårt att tro.

Varför är det så att sådana där kortläsare är som dem är?
Jag menar alltså sådana som du drar ditt visakort i och genast blir lite fattigare.
Kunde dem inte kommit överens om en model?
Nu är det alltid en jäkla problemlösning när man dragit sitt kort.
magnetremsan åt höger ,åt vänster , om du har chip för in kortet uppåtvänt , neråtvänt, konto, pil upp , pil ner, klar , bonus registrerad, kredit.
Ja ni vet hur det går till.
Varför i helvete är det så för?

Jag stör mig litegrann på Lambis  reklam om sin nya "limited edition" utgåva av dasspapper.
Dem har alltså på fullaste allvar gjort ett designerdasspapper.
såhär låter deras egen motivering ifrån deras hemsida :
"Lambi tillkännager med stolthet ett nytt tema i sin Limited Collection varje år. Det bygger på uppfattningen att design har sin plats överallt. Människor har r'ätt till bra och estetisk effektfull design oavsett vilken produkt det handlar om. I år är Lambi Limited Collection designad av den lysande begåvningen Cecilia Carlstedt."

Allvarligt gott folk!
Köper ni verkligen dasspapper för att det är estetiskt korrekt? Tillhör jag verkligen en minioritet som nöjer mig så länge det inte river som treans sandpapper?

Varför säger man såhär? : Ja, han/hon ser bra ut, för sin ålder.
Varför lägger man till "för sin ålder" ?
Är inte det som att säga : Ja, han/hon är smart, för att vara en idiot...

Jag och min goda vän Andreas diskuterade fenomenet fransk balkong.
såhär lät det :

Jag: Franska balkonger e bra störda.
Adde: Är du säker på att dem är ifrån frankrike?
Jag: Nej?
Adde: Bara för att dem heter franska balkonger så behöver dem inte vara ifrån Frankrike.
Jag: Sant.
Adde: Det är ungefär som med muffins.
Jag: Va?
Adde: Ja!
Jag: Vaddå? Kommer dem ifrån Muffinland eller? Måste varit den sämsta jämförelsen någonsin!

Inte fullt så genomtänkt kanske..

P.S . Muffins kommer urpsrungligen ifrån Muffingrad strax söder om Uralbergen.

Fransmän är rätt märkliga tycker jag.
Inte bara för att dem käkar baguetter med nutella.
Tänker mer på påfundet "fransk balkong".
Hur tänkte dem där? - Nej vi slog upp en balkongdörr men sen orkade vi inte bygga en balkong.
Däremot vart vi tvungna att sätta upp ett räcke så att man inte överförfriskad av rödtjut ramlar ner emot en säker fransk död.
Mon dieu!
Ja jag får inte ihop det där riktigt...får du?

Mammsen fyller snart år.
Hon har inte haft det lätt stackars mor.
Uppfostrat två snorvalpar till söner.
Tänkte citera ett "alla hjärtans dag brev" som vi obligatoriskt vart tvungna att skriva till våra mödrar när vi gick i skolan.
Jag vet inte exakt vilken ålder det rör sig om men jag tror jag var inne i "tjejbacillstadiet".
Såhär lyder det :

... Ja det gör dem verkligen.
Precis efter att jag skrivit mitt senaste inlägg så gick jag ner i tvättstugan för att tvätta.
Väl där nere så träffar jag den söta granntjejen som har haft tvättiden innan mig.
Hon frågar vänligt om hon skulle kunna få låna torktumlaren en stund till.
- Absolut! säger jag och ser genast min chans att eventuellt kunna få kurtisera med en galant dam.
Vi står där och småpratar och har det trevligt medans jag laddar mina maskiner med tvätt.
Jag tar upp ett par byxor och ska slänga in dem när nånting ramlar ur en ficka och hamnar mitt på golvet emellan oss två.
En kondom. - ojsan.. säger hon.
- ja, ojsan säger jag och intar antagligen en pionröd färg.
Vad är nu detta för en pojkscout som har kondomer i fickan sådär utan vidare - Alltid redo!!??
Nej! Nu är det ju inte så utan jag har svaga minnen ifrån en utekväll där dem delade ut sådana där gummin gratis och att jag stoppat på mig en och inte tänkt mer på saken.
Det var precis vad jag ville säga till henne också men det gjorde jag inte.
Jag sa - Ojsan...

Vi samtalade om pinsamma barndomsminnen när jag var på jobbet häromkvällen.
Det visade sig att jag och en annan kille har upplevt ett exakt likadant pinsamt ögonblick.

För mig utspelade sig det hela på Brantingskolans gårdar någongång i mellanstadiet.
Det började så smått bli vinter så mössa och vantar började den ömma modern tvinga på en innan man fick gå hemifrån.
Man gömde ju dock mössan i skolväskan så fort man kommit tillräckligt långt borta ifrån mammsens hökögon.

Det hade varit gymnastik och jag och en vän var sist kvar i omklädningsrummet.
Vi pratade och pratade - om exakt vad har jag idag ingen aning om.
Vi tog på oss kläderna och började gå ut på skolgården, fortfarande pratandes om nått som på den tiden troligtvis var väldigt intressant.
Helt plötsligt stannar min vän upp och slutar att prata. Han glor förskräckt på mig istället.
- Vad är det ? frågar jag.
- Du har inga byxor på dig! svarar han.
Det stämde alldeles utmärkt det! Jag står nämligen i mina långkalsonger mitt på skolgården.
Hur kan detta egentligen gå till? Visst, jag är virrig och så men att glömma ta på sig byxorna?
Jag borde ju ha upptäckt det hela när jag snörade på mig mina vinterkängor, men icke!
Jag sprang hursomhelst tillbaka in i omklädningsrummet och återfann mina byxor på en krok.
Tack och lov.

Nu har ju jag gått omkring i 26 år och tänkt att - ja *suck* sånt där händer fan bara mig.
MEN ICKET! det har iaf hänt 1 person till här i världen! Det kanske finns hopp även för mig.